Vi behövs inte

Jag ombads skriva en bildtext till Var oförmögen i antologin After work. Här är den:

Sven Otto Littorin gjorde inte en tavla när hen smekte akrylfärgen över den duk som blev verket ”Arbetslinjen”. Få konstnärer skulle våga skapa en lika skräckinjagande bild: tunt konturerade och äckligt färglagda sluttande rätblock möter en vitblå himmel med en centrerad rödflammande stjärna. Och inget mer.

Bilden kanar av från sig själv. Solen går upp mitt på dagen. De skavande kulisserna är två svidande hundmagar och du måste omedelbart skänka din sympati till en av dem för att slippa de tiggande ynkliga ögon som bränner i din – inbillar du dig i alla fall – inte helt känslokalla kropp.

Littorin beskrev den hala horisont som skär genom bilden som  ”arbetslinjen” och tillade: ”det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten”.

Så långt är allt okej. Konstverket är tankeväckande och vågat i sin enkla vidrighet. Alla som ser bilden tyr sig till ovandelen: solen och himmelen som betyder fri tid och kravlöshet, en picknick i stadsparken. Med hjälp av konstnärens beskrivning uppstår ofrånkomligen en arbetskritisk förståelse av rektanglarna som ett stiliserat kontorslandskap. Spiltor vi tvingas in i för att få mjölken sugen ur oss. Arbetslinjen är mjölkstallets vassa plåtväggar, tunna men ogenomträngliga. Det som skiljer oss från egenmakten.

Det är bara det att Littorin menar precis tvärt om. Hen leker med våra symboler för arbetsfri tid, tar tillbaka himmelen och solen och skänker dem till arbetet. Solstrålar är något du kan köpa på en resebyrå när du arbetat och tjänat pengar. Spiltorna är trånga teppanyakihällslösa lägenheter staplade på varandra fyllda av långtidsarbetslösa personer utan drömmar fjättrade vid dataspel och porrsajter. Konstverket blir bara större av denna klyftiga bluff.

Att håna tavlan för att den är ett pinsamt misslyckande är alltså inte bara kontraproduktivt för de arbetskritiker som motsätter sig den idealiserade professionalismen – det är också direkt felaktigt.

När ett konstnärskollektiv knutet till bokförlaget Roh-Nin gjorde en ilsken version av tavlan med slagorden ”Skända arbetslinjen, vägra jobba” och ”kuken” ditkladdat, var det inget mindre än genialiskt. Hädelsen av målningen är trippel: det uppenbara ”kuken”-klottret förstås, men den ser också ut att vara utförd i det amatöristiska bildbehandlingsprogrammet Paint. Den osar den av scumskt förakt mot Stor Konst – konsten och arbetet ska avskaffas samtidigt!

Den tredje blasfemin ligger i referensen till Carl Johan De Geers förlaga ”Skända flaggan”. Rasisternas fixering vid arbete (invandrare måste arbeta för att få människovärde, ”våra förfäder byggde det här landet” osv) visar det kanske tydligast: Arbetslinjen är det svenskaste som finns. I det här landet arbetar vi – den som inte arbetar kan dra härifrån. Att skända arbetslinjen är dagens motsvarighet till att skända flaggan. Inte för att arbetslinjen ersatt nationalismen, utan för att ideologierna är ett och samma.

”Skända arbetslinjen” förlöjligade inte Littorins tavla, tvärtom tog den verket på allvar. Betraktade den som Stor Konst och nationalsymbol. Som något upphöjt att riva ner och skända.

Den remix jag gjorde av ”Skända arbetslinjen” lånar inte bara De Geers slagord utan även hens estetik. På ett sätt försvann då kritiken av konsten, vilket är synd. Det jag istället tillförde var ett ökat allvar och ett kortfattat arbetskritiskt program.

Två slagord lades till: ”svik tillväxten” och  ”var oförmögen”. Det senare drömmer dels om en utopisk asketism, där vi är fattiga och nöjda och glider runt i säckkläder och diskuterar relationer och filosofi snarare än producerar och konsumerar. Men framförallt uppmanar det till att hänge sig åt sin oförmåga att arbeta, i motsats till att strejka. Strejker spelar upp arbetarnas prestationsförmåga, försöker visa vilka jobbpotenta karlakarlar de är, vilken skillnad det gör när de inte längre jobbar. En oförmögen arbetsvägran, däremot, är inte en tillfällig kraftmätning.

De oförmögna, arbetsskygga och sjuka har inget att hota med. För de oförmöglingar som lyckats hålla näsan över ytan i en anställning hotar bara strejken att avslöja att de egentligen inte behövs. För de som redan inte arbetar är strejken aldrig ett alternativ. Arbetarrörelsens traditionella kampmetoder kräver ständigt mer arbetslinjär ideologiproduktion: Lönearbetet behövs! Lönearbetet är viktigt! Utan lönearbete stannar Fosterlandet! Den arbetskritiska kampen behöver utgå från det motsatta – att vi inte behövs. Att det inte är vår prestation som ger oss ett värde.

De oförmögna och sjuka är långt fler än statistiken säger. Många arbetar betydligt mycket mer än de egentligen orkar, allt för att behålla sitt arbete och verka normala. Min remix av ”Skända Arbetslinjen” fick namnet ”Var oförmögen”. Det är också dess viktigaste budskap: Kom ut som oförmögen! Vägra jobba! Var den odugliga lilla människa du egentligen är.

Åter

Fjällen har omslutit mig. Nu läker jag mina stortår och ser fram emot att göra en ny hemsida till Martin.