Quitter.se som politisk strategi

Quitter.se är en så kallad GNU social-instans. En del av ett större nätverk av sammankopplade mikrobloggsajter. Sajten har funnits i fem år nu, men känns mer relevant än någonsin för mig. Här tänkte jag försöka sammanfatta hur jag tänker om Quitter.


Strategi: Autonomism

Genom att skapa allmänningar som i så liten utsträckning som möjligt bygger på lönearbete och pengar, skapar vi ett alternativt ekonomiskt system som kan ta över efter kapitalismen. Det kan tänkas både som en utväg, att allmänningarna avlöser kapitalismen när den krisar sönder sig själv, eller som motstånd, att allmänningarna även påskyndar kapitalismens kris. Quitter.se och GNU social av-ekonomiserar eller krymper ett område som kapitalismen har hängnat in. En slags avväxtaktivism, ett återskapande av icke-produktiv tid. Fackföreningar gör samma motstånd i sin kamp för kortare arbetstid, men vår autonomistiska aktivism har fördelen att den är både motstånd och utväg på samma gång. Den knepiga frågan ”men vad är alternativet?” omöjliggörs eftersom alternativet redan är framfört.


Roller

Det finns många olika sätt att delta i rörelsen. Från alla positioner går det att göra hur lite eller hur mycket som helst. Här är några exempel.


Datafolk

En grundförutsättning för att strategin ska fungera är att vi är några som driver GNU social-instanser och utvecklar programvaran. För tillfället är vi några stycken, men det behövs fler.


Användare

De kommersiella tjänsteleverantörernas mål är att maximera antalet användare och den tid dessa spenderar på sajten. Det är viktigt att komma ihåg att vi inte har samma mål, vi är glada om vår verksamhet kan ersätta behovet/begäret att använda kommersiella sociala medier. Sen spelar det ingen roll hur många meddelanden folk skickar eller hur många minuter de har webbsidan öppen.

På ett sätt kan vi alltså säga att vi inte behöver användare. Däremot är nog folk så fast i sitt sociala medier-beroende, att det ändå ska ses som en framgång för oss om vi får stor aktivitet på nätverket. Quitter kan beskrivas som ett slags sociala medier-metadon.

I det långa loppet kan vårt GNU social-nätverk utvecklas till ett tidsbesparande och meningsfullt nätverk, istället för dagens tidsslukande tjänster som lever på att hålla oss ständigt lite missnöjda, ständigt i jakt på tillfredsställelse och sammanhang. Om allmänningsformen upprätthålls tror jag att utveckling bort från detta sker organiskt i takt med att nätverket växer.

Potentiella användare kan engagera sig antingen avantgardistiskt/utopiskt genom att ansluta sig till experimentella GNU social-instanser (som t ex tillåter fler tecken än 140), eller så agerar de pragmatiskt och använder till att börja med traditionella sajter som Quitter eller Quitim. Båda riktningarna behövs.


Föreningsbyråkrater

Något som till stor del saknas är folk som kan organisera mindre föreningar. Vi har startat en ideell förening som driver bl a Quitter.se, men föreningsbitarna är inte vår starka sida. Och det behövs fler föreningar. Det är oerhört viktigt med en enkel och tydlig struktur, som är motståndskraftig mot försök att kommersialisera verksamheten senare. Kanske behövs en typ av allmännings-”märkning”, som försvårar rekuperering av rörelsens estetik. Byråkraten kan vidare exempelvis formalisera beslut om att blockera interaktion med kommersiella sajter, på ett sätt som inte upplevs som godtycklig censur.


Kommunikatörer

Vi är också dåliga på att skriva och hitta ett tydligt och enkelt politiskt språk för rörelsen. Det behövs skickliga ord-människor till detta. Något vi däremot inte behöver är folk som skriver långa ingående förment neutrala texter om minsta lilla funktion. Mer populism och mindre tekniknörderi alltså.


Propagandister

En annan viktig uppgift är att prata om Quitter och GNU social i andra sammanhang, t ex i kommersiella sociala medier. Själv är jag ambivalent till hur detta ska göras. Mer om det nedan.


Metastrategier

Hur får vi människor att ansluta sig? Dvs, avsluta eller minska sitt twittrande och ta en eller flera av ovanstående roller.


Coolhet

Vanligt är att använda sig av coolhet för att få andra att göra det du vill. Det har skett flera gånger i GNU socials historia. Runt 2010, samma år som Quitter.se startade, lanserade ett gäng internetaktivister med stort cool-”kapital” status.telecomix.org. Den instansen verkar ha överlevt ungefär två år, innan intresset falnade. Hösten 2011 försökte jag använda ett cool-kapital som oförhappandes förtrollat min Skända arbetslinjen-remix, genom en ny design av Quitter.se med en ”Skända sociala medier”-bild högst upp. Det lockade en del att registrera sig, men få stannade kvar. Och tidigare i år rage-quittade en stor cool spansk twittrare, och vårt lilla nätverk svämmade över av tusentals spansktalande! Men förhållandevis få blev kvar till slut.

Min slutsats är att coolhet är ganska ineffektivt som metastrategi, de du värvar är kappvändare som inte vågar eller orkar stå upp för rörelsen när vinden tillfälligt vänder eller mojnar.

Därmed inte sagt att det är meningslöst att försöka få stora coola twittrare att börja quittra, men jag tänker att det är bättre att klä tilltaget i termer av typ jävlar anamma än coolhet.


Konkurrens

Istället för att locka användare med chans på högre personlig status, kan vi försöka förmedla att vårt sociala medier-nätverk har bättre funktioner, som löser riktiga problem för användarna. Det kan handla om att en kan skriva fler tecken, att vi inte filtrerar användarnas flöden, att det går att byta instans och fortfarande kunna kunna följa vem som helst på vilken instans som helst. Etc etc. Problemet med detta är att det lätt blir rena lögner; GNU social är inte bättre än de kommersiella tjänsterna. Stora löften blir lätt till besvikelser. Här är kanske en uppgift för kommunikatörerna och propagandisterna: buggarna och avigsidorna är hemtrevligt DIY:iga, kommersiella sociala medier är tråkiga och funktionalistiska. Tomma, ekande och felfria som flygplatser.

Men något intressant håller på att hända med Twitter nu. Vinstkraven gör troligtvis att företaget kommer försämra tjänsten för användarna. Det kommer bli mer reklam, ökad filtrering, försvårad överblick etc. Möjligen kan konkurrens som metastrategi bli intressant snart.


Moralism

Att moralisera är en fin balansgång, men det är inte nödvändigtvis alltid en kontraproduktiv metod. Svepande utsagor om att ”vänstern” är hycklare gör nog inte så mycket skada, särskilt inte om en samtidigt visar sin egen skörhet och frustration som den känslan alltid bottnar i. Faran tror jag är när en verkar moralisera ”uppifrån”.

Men att tvärtom påvisa hyckleri, slapphet och bristande personlig moral från ett underdog-perspektiv tycker jag är helt okej. Välj en organisation eller en uppburen person och ställ den mot väggen! ”Varför stödjer ni/du ett kommersiellt företag när det finns alternativ?”


Information & rädsla

Vanligt är att sprida information om hur hemska och farliga centraliserade sociala medier är. ”De vet allt om dig! Du kommer bli bombad av en drönare om du skriver nåt om Bitcoin!” Förlåt för halmdockan, men risken för att framstå som en foliehatt som har snöat in på en sak och saknar perspektiv, är överhängande. Sådär himla farligt som de säger lär det ju inte vara, det finns nog viktigare saker här i världen, tror jag folk tänker. Och det finns det ju.


Information & engagemang

Allmänningar på nätet är inte världens viktigaste aktivism, men vi är en del av en rörelse, vi kämpar på. Det vore fett om folk dumpade Twitter och började kämpa tillsammans oss. Det bästa är att ingen annan parallell kamp blir lidande. Vi måste inte välja. När vi växer kommer fördelarna visa sig. Inget amerikanskt företag som stänger ner radikala grupper och användare. Ingen reklam. Demokratiska strukturer, föreningar och stiftelser, som kan göra direkta ingrepp i infrastrukturen för att begränsa PR-nissars och reklam-nassars försök att sprida viral marknadsföring. Fundera över fler möjligheter med icke-kommersiella nätverk, och informera om dem, sakligt. Och fortsätt även när det inte känns som att någon lyssnar. Ävla på. Det tror jag är ganska effektivt.

Radikalen

Radikalismen är en efterhandskonstruktion, argumenten höll inte och hen pressades att ta allt radikalare grundpositioner. Och hen är för lat för att sätta sig in i sakfrågor, istället härleder hen tjurskalligt allt från en enda världsfrånvänd grundregel. Hen har radikala symboler som snuttefiltar, de känns trygga och oföränderliga i denna kaotiska värld. Radikalismen är ett självskadebeteende, att bli föraktad, ständigt ifrågasatt och förminskad dövar andra smärtor, det är nåt från barndomen. Hen är obstinat och spänner tvångsmässigt upp kappan mot vinden. Hen har dåligt självförtroende och tycker alltid vad andra tycker. Hen är föraktad av samhället, på botten, och känner därmed samhörighet med föraktade ideologier. Hen är så privilegierad att hen inte förstår hur livsviktig realpolitiken är för andra, hen riskerar inget med radikalismen. Det är en fas. Hen vill vara cool, bli en del av ett gäng, imponera på nån. Hen har svårt att erkänna att hen hade fel, kan inte backa från ungdomens radikalism. Hen är för lättpåverkad. Hen är inte mogen. Hen är lite dum, förstår inte hur komplicerat allt är. Och hen är lite för smart, begriper inte att vanligt folk är för dumma för rättvisa. Hen är fåfäng och könsdysforisk, radikalismen är en spräcklig klänning över en hårig manskropp, en påklistrad snirklig mustasch på en len kvinnoläpp. Radikalismen är ett sätt att locka till sig en partner, att verka farlig, snäll, åtråvärd. Hen är rädd för närhet, använder radikalismen för att distansera sig, skrämma bort andra. Hen är nog autistisk, försöker förstå världen och hitta logiska svar på allt – men det går ju inte, världen är så paradoxal! Hen är alldeles för sympatisk och kan inte acceptera att det i grunden är väldigt enkla drivkrafter, ja nästan onda, rotade i biologin, den mänskliga situationen, som konfigurerar samhället. Det går inte att ändra på! Det är som det är och kommer alltid vara så. Hen slösar sin energi på radikalismen. Och det vore katastrofalt om hen drev igenom sin politik, det skulle gå stick i stäv med våra grundläggande mänskliga behov, människor skulle berövas all drivkraft, bli sjuka, ledsna, deprimerade, eller radikaliserade!